torsdag, november 02, 2017

Sån't är livet



För typ hundra år sedan, en hel livstid... ja det är länge sen 😉
hösten 1994 började jag skolan igen för att läsa in gymnasiekompetens,
då jag gick "barnskötarutbildningen" hade jag nämligen till förmån för andra 
- i mitt tycke - mer intressanta 😏 valt bort bl a engelska och matematik,
så jag var tvungen att "läsa upp" betygen så jag skulle komma in på Högskola.

Min dröm var att att bli Socionom,
jag ville jobba med ungdom som hamnat fel.

Nu blev det ju icke så... min dröm sprack redan januari 1995 då jag blev galet sjuk,
helt otroligt allergisk och detta av skollokalen.

Då visste jag inte att jag kort därefter skulle bli kroniskt sjuk,
att denna massiva allergiattack skulle förstöra resten av mitt liv.

Jag fixade skolarbetet, jag fick hyfsat bra betyg 😊
Mycket Väl Godkänt och Väl Godkänt är ju inget att klaga över 😉
men detta var tack vare flexibla lärare, 
förstående skolledning och en läkare som brydde sig.

Min klass fick nämligen flytta över till en annan fristående byggnad.

Anledningen till mitt insjuknande var egentligen enkel,
ombyggnationer, det renoverades och byttes ventilation,
vilket resulterade i allt från damm, 
mögel och annat som jag nu visades vara multiallergisk mot

Jag återvände till mitt arbete på dagis,
ja jag vet att det numera heter Förskola 😊
men då 1995 så var det dagis, en förkortning av daghem.

Tyvärr funkade ju det icke, anledningen var ju den samma som under skoltiden,
alla byggnader inom förskola, skola blev renoverade, 
ny ventilation och diverse ombyggnader,
så alla mina allergiska eksem, utslag och astma förvärrades.

Januari 1998 då var jag helt nerkörd, både till kropp och själ,
då hade jag förutom allergi/astma även en bråkig mage och värkande kropp.
En trötthet som gjorde mig galen, jag var jämt trött.

Under åren 1995 - 1998 hade jag ungefär tolv akuta sjukhusbesök på 
Allergi & Lungmottagningen i Umeå om året, 
dessutom minst två gånger i veckan då jag pga allergieksem och astma, 
svårighet att andas hamnade på Sjukstugan varje vecka.
i princip jobbade jag mindre än en halvtid eftersom jag var sjuk jämt.
Jag vet att dem jag jobbade med i arbetslaget många gånger ansåg att jag var en belastning,
det blev jobbigt för oss alla då jag aldrig visste hur jag skulle må... 
att arbeta med små barn, att bli utsatt för infektioner gjorde ju att jag typ blev riktigt sjuk 
så fort det började gå förkylningar/influensa och jag fick halsfluss, bihåleinflammation osv.

Sommaren 1998 blev jag heltidssjukskriven och i juni 1999 fick jag min livstidsdom,


ME/CFS klassificeras som en neurologisk sjukdom enligt Världshälsoorganisationen WHO. Benämningen är där postviral trötthet eller benign myalgisk encefalomyelit.
Symtomen debuterar oftast plötsligt i samband med/efter en infektion. 
I andra fall mer smygande symtomutveckling för att nå en mer etablerad nivå efter månader/år.
Personer med ME/CFS beskriver en extrem fysisk och mental utmattning 
ofta i kombination med sjukdomskänsla. 
Kännetecknande för sjukdomen är en nytillkommen och oförklarad trötthet/utmattning 
som inte går att vila bort. 
Besvären försämras av ansträngning – och försämringen kvarstår i över 24 timmar. 
Andra symtom är sömnstörning, influensakänsla, feber/feberkänsla, 
muskelsmärta, domningar, återkommande infektioner, autonoma symtom som hjärtklappning och ortostatism och problem med koncentration och minne.

Men nu var det ju något helt annat som gjorde att jag påbörjade detta långa 
och delvis svamliga blogginlägg 😏


Anledningen är att det nu från och med vårterminen 2019 blivit möjligt att läsa Socionomutbildningen på distans,
nu är det ju både försent och tyvärr fortfarande rätt omöjligt,
men jag kände ändå Jo men Yes 😊 tänk om...






Idag torsdag så mår jag som jag förtjänar 😔 efter gårdagen.
Det är ju så... ibland blir det för mycket av det goda 😉

9 kommentarer:

znogge sa...

Det är aldrig för sent brukar man säga men du vet bäst själv vad som är realistiskt och vad du orkar med.

Kram

Annie sa...

Så strongt att du delar med dig av din historia och erfarenheteter<3

Kramar

Ami sa...

Nej, det är aldrig för sent! Men bara du känner din kropp och vet hur du mår!
Kram

BP sa...

Verkligen sorglig läsning hur ditt liv förändrades så totalt. Grymt faktiskt!
MEN jag tycker absolut att du ska läsa socionomutbildningen på distans, om inget annat bara för att du KAN. Tror att det kan vara en riktig "morot", även om man inte gillar morötter irl;-) ) att utbilda sig och kunna titulera sig socionom. Go for it!!!

Ama de casa sa...

Det är aldrig för sent! Jag tycker att du kan testa och ge dig på det hela, men lyssna på kroppen och ditt mående. Säger som BP - Go for it!

Nilla sa...

Man ska ju orka att läsa på distans också men annars tycker jag det lät väldigt bra. Kram

★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★ sa...

Vet du vad jag tycker, om du vill satsa <3. Om den är helt på distans kan du ju själv välja studietiden och motivationen. Kanske du kan få stöd från någonstans att göra det också? Tänker i och med ditt handikapp, om det skulle vara så att du sen jobbar 5% i yrket så gör det ju inget. Ge inte upp din dröm, låt den ta tid och följ ditt hjärta det är du värld. <3

Vano sa...

Det är aldrig för sent att sätta nya mål. Sen förstår jag att det lär bli svårt att jobba med tanke på att du är/varit sjuk så pass länge. Men tycker ändå du ska ta och läsa om du har möjlighet till det. Det bästa med distans är att man ofta får läsa i sin egen takt. Har du tur får du ett flex jobb där det mesta sker hemifrån.

Annars... Hur går det med kosten, hjälper det något?

BP sa...

Svar: Missförstånd igen Åsa;-) Jag skrev inte att DITT LIV är sorgligt, utan jag menade att självaste inlägget var en sorglig läsning - lite (= stor!!!) skillnad faktiskt!!!

PS. Det är mig f*n inte lätt att formulera en kommentar till ett strongt och väldigt personligt inlägg som det här. Tror jag står över framöver. Ja, självklart kommer jag att fortsätta kommentera hos dig, men dina "hälso- och mående"-inlägg verkar alltid leda till missförstånd. Å det är DET SISTA jag vill. DS.